|
lite mer sådant. (ja, jag tycker om att använda mig av jättetöntiga liknelser och ja, jag tycker om att refera till hjärtat i ungefär varannan mening. och ja, detta är bara två utdrag alltså inte i den ordning texten egentligen är. och ja, jag förstår att ni kanske inte förstår så mycket av handlingen men det gör knappt jag själv. ok då, kan väl säga att mimmi är vad man skulle kunna säga en vanlig tonårsflicka, elin en gammal dam som samlar på tårar och william är hennes son, leonardo är bara en bifigur.)
Elin
Hon vaknar när klockan fortfarande är natt. Hon kliver upp ur den varma sängen, de av sömn veckade lakanen och går mot fönstret. Det regnar. Det får henne att gråta. I sin ungdom vistades hon i solsken och fick charmiga fräknar på och omkring näsan. Nu tycks solen aldrig skina eller stråla längre. Hon går till köket och ur skåpet längst ner, till vänster om spisen plockar hon fram en glasburk. Hela tiden söker sig hennes tårar från ögonen och ned till hakan och därifrån faller de. Rödbetor har det visst varit i burken men snart fylls den istället av salta tårar. Hon började samla på tårar den dag William försvann ifrån henne. Den dag William blev någon som skriker förtvivlat på gatorna om nätterna. Den dagen grät hon i en blommig plåtburk. Den tog en dag att fylla den, bara en dag. Sedan den dagen har hon insett att det finns så mycket att gråta över: kärleken som försvann ifrån William, kärlek som försvinner men alltid kommer tillbaka i varje film hon ser, ungdom son så ofta går förlorad, alla de flickor som har för stripigt hår för tjocka lår för tunna lår och därför aldrig får veta hur det känns att åka bakom en pojke på hans moped, älgar som varje höst måste gömma sig i skogen, pojkar som inte anses tillräckligt pojkiga och därför aldrig kommer få vara en del av de andra pojkarnas handslag och blickar och interna skämt, sommarkatter, att det finns människor med så mycket pengar att de kan ha flera bilar på garageuppfarten samtidigt som det i andra delen av staden finns en familj som tvingas handla all mat på extrapris. Det finns så mycket att gråta över och det är det viktigaste livet har lärt henne.
Glasburkens botten vars innehåll har varit inlagda rödbetor har nu fått besök av Elins tårar. Utanför fönstret har solen börjat söka sig igenom molnen. ”Det finns ingenting mer att gråta för just nu”, säger Elin till sin katt som ligger på köksbordet framför henne och betraktar henne med sina svarta ögon. Hon rör vid hans päls som är så mjuk och len och som hon borstar varje kväll när han ligger i hennes knä i soffan. Att en päls kan vara så len, så trygg, att andningar från en icke-mänsklig varelse kan vara så lugnande. Hon tänker på alla människor som aldrig får känna en len kattpäls under sin handflata och alla katter som aldrig får känna på en varsam människohand. Och så händer det sig så att medan dagen utanför tar fart och medan solen kämpar mot molnen blir glasburken fylld.
Mimmi
Det fanns en gång en kärlek i hennes liv. Han hette Leonardo och till honom skänkte hon hela sitt dunkande hjärteorgan. Han behöll det ett tag, värnade om det men smulade sedan sönder det lika lätt som man kan förstöra ett fallet höstlöv med sina händer. Hon var bara femton då och är man femton så ska man väl klara av att få sitt hjärta söndersmulat. Det gjorde hon också, hon grät en stund men insåg att kärleken väl är till för att brytas. Men nu är det så att han med namn som en italiensk konstnär än en gång beträder hennes liv.
Oanmäld står han en morgon utanför hennes port. Luvan uppdragen över huvudet som att han försöker gömma sig. Hon rycker till och trots att hon mer än väl minns smulorna av sitt hjärta ler hon mot honom och frågar med förvåning i rösten vad han gör där.
”Hej min sköna. Jag har tänkt på dig en del på sistone.”
Det är så typiskt, tänker hon. Så typiskt att en man tror att man kan stampa in i en kvinnas liv på vilka villkor som helst. Och så typiskt att kvinnan kommer att ta emot honom och än en gång kommer låta sig omsvepas av hans armar. Som en film från 40-talet, eller 10-talet sorgligt nog.
För det där leendet, eller är det armarna eller är det rösten eller är det bara det faktum att hon trängtat efter en annan kropp bredvid sin, gör att hon struntar i skoldagen som nalkas och istället inbjuder honom till köket och brygger kaffe igen och säger att han kan väl sätta sig.
”Du är dig lik.” Han bryter den kaffebryggsgurglande tystnaden. Och du vet att du kan slänga ur dig hur många smickrande klyschor som helst och jag kommer att lägga mitt hjärta i din hand igen, igen, igen, tänker hon.
De dricker kaffet. Han pratar, frågar. Svarar hon? Hon vet inte. Antagligen, för han ser nöjd ut. Hon håller krampaktigt fast i bordsbenet. Varför agerar hon som att han skrämmer henne? Varför är hon den svaga av de två? Varför pratar han så mycket? Vad gör han här? Kan han inte bara gå? Varför sig rör sig plötsligt hans hand mot hennes? Plötsligt rycker hon till, muggen vältar och det varma kaffet bränner mot huden. Hon reser sig upp. ”Du borde nog gå. Jag har prov. Du måste gå, jag måste till skolan.”
”Jag menade inte att störa dig. Jag ville bara att du skulle veta att jag saknar dig.”
”Nu vet jag. Du kan gå.”
I hallen: han knyter skorna långsamt. Fäster sin blick i hennes när han kommer åt men hon viker ned sin blick så snabbt hon förmår. De där händerna, hon har saknat de där händerna. Hjärnan och kroppen är två vitt skilda ting när hon sträcker ut sin hand för att röra vid hans. Sin jacka som han greppat släpper han. Av förvåning eller efter längtan att röra vid henne?
”Jag har ju tänkt på dig också.”
Så. Där förlorade hon.
|
