godmorgon

 

godmorgon. jag vaknade nyss. jag har höstlov den här veckan. idag ska jag diska, boka tvättid, lämna tillbaka böcker till biblioteket, handla mat, läsa, skriva. 

 

fredag lyssnar på radio alldeles ensam minns bloggen

 

hej.

tänkte att jag skulle blogga. hade även tänkt infoga några bilder men min kamera har jag visst förlagt (det blev iallafall en liten bild från min instagram. blomman och kissen har jag på min vägg bredvid sängen. nu har jag även en bild på min lillebror och en serie om mens där.) däremot när jag letade efter kameran hittade jag en asfin svart polotröja som jag inte har ett minne av att jag sett innan!?! det var glädjande.

 

jag tycker om att ni läser min blogg. kommenterar och så. skickar mejl. det är väldigt fint även om jag blir alldeles blockerad i huvudet varje gång jag ska skriva här. nu om dagarna går jag på folkhögskola och skriver och läser. det är verkligen bra. hela det här året känns som att jag bara kan andas ut lite. jag bor i en uthyrningsdel i kallhäll. innan bodde jag här med en ung tjej. hon hade två fåglar och jobbade som telefonförsäljare. nu bor jag med en dam som tycker om att sy. jag vill nog aldrig plugga på universitet igen. vill nog bara knega på snabbköpet, läsa när jag är ledig, ha ett eget kök. sånt vill jag i framtiden. jag tror inte ens att jag vill skriva. när det går dåligt att skriva mår jag verkligen dåligt. när det går bra mår jag visserligen väldigt bra. men jag tror aldrig att jag kommer kunna disciplinera mig att skriva när det inte är min huvudsakliga sysselsättning. jag vet helt enkelt inte om jag tycker att det är så himla kul, om det ger mig någonting. jag vill bara kunna ta hand om mina blommor (min cyklamen har dött), läsa många böcker, gå på bio en gång i månaden. nu skriver jag iallafall en text i veckan och det känns bra.

 

nu skulle jag kunna skriva att jag ska blogga oftare. men jag vet inte om det kommer hända. jag vet inte vad jag kan skriva mer än mina spontana konstiga texter jag skriver en kväll innan inlämning. jag skulle kunna skriva om sånt jag läser kanske men min kamera har liksom inte dykt upp under tiden jag skrivit det här, så alldeles bildlöst blir det. ville även sälja kläder men det är också svårt utan bilder. (hade den där himla härliga appen plick där jag sålde kläder men den fungerar inte för mig längre.)

 

nu ska jag äta godis och läsa stridsbergs happy sally. jag tycker inte alls den är så bra som drömfakulteten och darling river. men hennes språk! och havet! iallafall är den snart slut. då ska jag börja i kalmars jägarinnor av tove folkesson. min lärare tipsade mig om den efter att ha läst den jackie-filmmanus-läppglans-texten. hon sa något om att det var mycket läppglans i den, eller jag minns inte riktigt. hur som älskar jag personliga boktips. och på baksidan är detta citerat ur boken: "Mantrat, nästan högtidligt i sin enkelhet. Man kan aldrig ha för mycket ögonskugga." det gillar jag.  

 

hejdå. ses kanske snart.

 

När ni sover ska jag skriva era drömmar

 

Personer: Jackie, 15 år.

 

Scen 1

 

(Ett runt cafébord med stolar och koppar som om några just suttit där. Huvudpersonen, Jackie, står bredvid bordet.)

 

De viskar när jag säger att jag vill skriva om flickorna. Undrar: varför skriva, varför flickor, blir de kära någon gång, i vem i så fall. Men så har vi den här envetna tystnaden som gör att allting hörs för högt. Att det sjunger om deras hårtoppar när vinden kommer. Det är mina systerskapssystrar men vad deras kaffekoppar dånar när de dricker, ställer ner på bordet, dricker, ställer ned på bordet, dricker aldrig upp. Det var de jag skulle skriva om – hur de rör sig, vad de säger, vad de säger att de tänker innan de somnar. Jag visste inte om jag ville bejaka deras flickighet eller ta bort den helt. Om den ens fanns där. Åh, läppglanset. Jag vill att deras läppar ska reflekteras i solen. Jag vill att det ska stråla om dem var de än går. Jag vill bygga mitt skrivande på deras liv. Jag vill att de inte ska längta ihjäl sig efter kärleken så deras hjärtan har hunnit sprängas innan jag skrivit klart.

 

 

Scen 2

 

(Ett tonårsrum. Det är affischer på väggarna en byrå där några lådor är utdragna, där hänger det klädesplagg utanför som om någon valt kläder i en hast.)

 

När vi har idrott på fredagarna har minst tre av oss alltid mens. Då sitter vi kanske på mitt golv lutade mot sängen, drar tepåsar upp och ner upp och ner ur våra muggar och häller i tre skvättar mjölk, två gånger. Någon hes gitarröst sjunger och alla tycker om den och ingen tycker om den men snygg är den i alla fall den som rösten tillhör. Det tycker alla.

 

Rösten sjunger om allting som vi vet ingenting om. Om livslång kärlek som blir livets kortaste, att ta halsbloss på cigaretten, att få sånger dedikerade till sig. Men vad de inte vet när de lackar naglarna rosa och sen målar silvrigt glitter över, är att i nedersta lådan i min byrålåda finns tre pärmar och i varje pärm finns delar av dem. Och precis vartenda ord är till och för dem.

 

Den lila pärmen heter DET HÄR VILL INTE ENS DINA FÖRÄLDRAR LÄSA, den gula heter OM DU FÖRSÖKER EN GÅNG TILL BARA, den svarta heter DU KAN KÖPA EN FLYGBILJETT TILL CANNES REDAN NU ÄLSKLING. Jag vet att jag måste hänge mig till skrivandet om allt jag skriver ska hamna i den svarta pärmen. En gång läste jag om en författare som sa att hon skrev som för att rädda livet på någon, antagligen sig själv. Jag vill skriva för att rädda någon. Jag önskar att jag kunde skriva bort flickors ångest, flickors måsten, flickors lidanden, flickors komplex över kroppsdelar hår hud naglar lår attvaraellerintevara, flickors pojkar som förstör, flickors flickighet (eller skulle jag bejaka den?), flickors föräldrar som frågar för mycket och för lite på samma gång, flickors lärare som ser men inte ser, flickors kompisar som kommer att vilja utmana tävla – vemharlängsthår flestkillar finastnaglar. Det är flickorna jag vill rädda livet på men jag vet inte om jag kan.

 

 

Scen 3

 

(En skolkorridor. Papper ligger utspridda framför en bänk som om någon bara kastat dem där och inte brytt sig om var de landar.)

 

Jag är bara en flicka själv. Varför säger jag bara? Jag är en flicka och det är ALLT. Jag är bara en flicka och i den här skolkorridoren är det värt ingenting alls. I min byrå ligger filmmanuskript och alla handlar de om den här korridoren, gatan utanför, vägen som leder till hemmets trygga vrå, caféerna, bussarna som alltid tar oss bort och alltid hem igen. Om hur det känns att gå där, åka här, springa överallt - i den här skepnaden. Vad som händer när känslan förändras. När deras läppglans reflekteras i solen, när jag har skrivit om deras drömmar, när den svarta pärmen är sprängfylld. Då ska någon läsa och någon ska fatta att aj aj aj vad ONT det kan göra att vara femton i en småstad där moppepojkarna aldrig sover. Och några ska hylla mig på en scen för att jag kunde beskriva exakt så som det var och jag ska säga att det var dom där, det var dom där med de rosa naglarna med silvrigt glitter över som jag skrev för. Det är vi som räddar livet på varandra.

 

Fiktionen torkar dina tårar men gör dig inte till Sylvia Plath

Jag kallar dig M nu. Vilken initial jag ger dig spelar ingen roll. Du skulle kunna vara vem som helst (och ändå skulle du bara kunna vara du). M, det är på grund av dig (borde jag skriva tack vare dig. Det är tack vare dig jag skrev och läste som aldrig förr och det måste jag väl räkna som någonting gott). M, det är du som gör att jag bläddrar igenom mina anteckningsböcker en sen kväll och sedan vänder blad i Monika Fagerholms Den amerikanska flickan. Jag suckar över gammelfarmodern, bibliotekarien, som jag ibland tänker på och därför inte viker sidorna i romanerna, för det hade hon inte tyckt om. Jag är på jakt efter raden som ska kunna sätta ord på vad jag känner, så att jag ska kunna torka tårarna och andas ut; det är inte bara jag som har känt såhär, varit såhär, gråtit såhär.

 

Jag hittar det. Jag är inte kär. Det är bara ett tokigt skede jag genomlever nu. Jag kan andas igen. Tack Monika. Tack för att du skapade dina fiktiva flickor så att denna mycket verkliga flicka ska kunna skratta och säga: M, jag är ju inte kär i dig. Det är bara ett tokigt skede. Ett skede som kommer gå över och det kommer inte avslutas med ett brustet hjärta. För jag var ju inte kär och då kan inga hjärtan krossas.

 

***

Någon skriver ett mejl till mig. ”Från någon som ständigt har dåligt samvete över att en läser för lite böcker: exakt varifrån kommer ditt bokslukande? Familj av storläsare? Biten av radioaktiv bok som liten?” Jag har inte svarat på det där mejlet, det kom för kanske en vecka sedan. Kanske blir den här essän som ett svar, inte på varför jag läser, men varför jag aldrig svarade.

 

Wikipedia har en artikel som heter Läsning. Den säger att läsning är avkodning, förstående och tolkning av text. Jag vill säga att min läsning är andning, räddning och villkorslös kärlek. När vi läser tolkar vi inte texten, vi tolkar oss själva genom texten. För att göra det behöver vi inte ens förstå texten. Vi kan fånga upp en känsla, en rad eller författarens livsöde och kanske då, förstå oss själva lite bättre, men inte hela texten.

 

”Böcker är inte kokta morötter och knäckebröd med fettfritt pålägg” säger Jessika Gedin i sitt sommarprat från den 29 juni 2007. Man måste inte läsa, det är inte en grönsak på tallriken eller den dagliga motionen vi får höra att vi ska ägna minst en halvtimme. Det är så jag känner när jag läser mejlet som skickades till mig. Du ska inte läsa om du inte vill. ”Det verkar som att mitt läsande vore en indirekt anklagelse på deras läsande” säger Gedin också. Hon säger att hennes sommarprat ska handla om läsning som identitet. Det är medelst läsningen jag har funnit alla de identiteter jag har iklätt mig.

 

Fiktionen är någonting som vi kan spegla oss i. Genom fiktionen ser vi vad vi är och vad vi inte är, vad vi kan bli och vad vi inte kan bli. Vi kan låtsas vara någon i fiktionen och vi kan bli någon i fiktionen. När jag var tio gick jag ständigt bredvid en person som liknade mig. Hon hette Elisabeth Wakefield och jag hette Jessica och vi bodde i ett stort hus med en mamma och en pappa som var kära. Alla mina problem löstes alltid upp.

 

Jag hette inte Jessica men jag brukade vilja klä mig som min lillebror. Mina föräldrar var inte kära och vi bodde i små lägenheter istället för ett stort hus. Kanske var insikten drabbande när den ibland kom, när jag vände mig och jag var ensam. Men stundvis fick den mig att sträcka på ryggen med vetskapen att jag alltid hade en syster bredvid mig.

                                                          

***

Under jullovet, när M och jag inte är i samma stad, (det har visserligen ingenting att göra med att jag väljer att läsa den här boken nu. Men faktumet att vi inte är i samma stad gör att min kropp trängtar så att varje kroppsdel gör ont och allt jag läser kanske drabbar mig lite extra) läser jag Lena Anderssons, då, nya roman Egenmäktigt förfarande – en roman om kärlek. Vad jag inte vet då är att du också läser Egenmäktigt förfarande (det är sådant vi pratar om senare, när vi ligger i din säng) och vad jag inte vet är att du tycker lika illa om Ester Nilsson som jag gör och vad ingen av oss heller vet är att jag kommer att bli Ester Nilsson och du kommer att bli min Hugo Rask.

 

Utan författarna hade jag kanske aldrig ens känt mig så dragen till dig. Jag tänker på Sylvia Plath och Ted Hughes. Jag läste Sylvias dagböcker i ett helt år kanske, identifierade mig. Hon var ung, jag var ung, hon skrev, jag skrev, hon hade ont, jag hade ont. Hon träffade Ted och en passionerad romans inleddes. På grund av (tack vare?) Sylvia och Ted förkastade jag alla som bara strök mig medhårs och pratade med ord som var invirade i rosa sammet. Jag ville att kärleken skulle få mig att gråta, jag ville att vi inte skulle prata alls. Och M, vi pratade väl inte alls?

 

***

Gedin redogör i sitt sommarprat för vilka böcker man borde vänta med när man är femton och vilka man kan läsa nu. ”Salinger och Dostojevskij kan du läsa nu. Strindberg och Fogelström kan vänta.” Säger hon. Det handlar aldrig om rätt bok eller rätt författarskap. Det handlar om vem du är när du läser boken. En tid strök jag under allt i Kafkas dagböcker (det var samma jag som trodde att mitt hår lockade sig vid axlarna som Sylvia Plaths.) Jag förstår inte längre Kafka, eller jag menar, jag förstår inte längre mig genom Kafka. Han är som en förlorad gymnasievän. Vi utbytte tankar då men nu är han bara någon vars facebookstatusar jag aldrig gillar.

 

Virginia Woolf och jag var inte vänner på gymnasiet. Jag förstod inte vad hon ville mig. Mot fyren var, för mig, bara ett ordflöde som jag inte kunde bena ut. Några år senare fann vi varandra. För då hemsökte M mitt huvud och vad jag behövde då var ett ordflöde som jag skulle kunna ägna mig åt att bena ut. Jag läste i min säng om kvällarna och det kändes som att jag och det tummade biblioteksexemplaret flöt samman. Nu kan jag fortsätta att tänka vad jag vill utan att falla ned i ett bråddjup eller drunkna, för han är här och vakar över mig, tänkte hon. Det var sedan den här känslan jag i mitt liv försökte eftersträva. Känslan av att inte dö drunkningsdöden på grund av tankar och snö och ett för litet korridorsrum.

 

Det finns för många myter om läsning. Att läsande människor skulle bli smarta, ha ett stort ordförråd och ha lättare att känna empati. Jag är inte särskilt smart. Jag tänker långsamt men kommer ändå inte riktigt fram till någonting. Nina Burton har skrivit en briljant bok om kreativitet som heter Det muser viskat. I den visar hon hur många fler ord en person som kommer från ett högutbildat hem kan, till skillnad från en person som kommer från ett lågutbildat hem. Ni minns gammelfarmodern, bibliotekarien? Jag vek aldrig in översta hörnet på sidan så jag kan inte berätta den exakta siffran men det är en avsevärd skillnad. Jag tror inte heller att jag har lättare att känna empati eller sätta mig in i andra människors situation. Visserligen gråter jag när Mr Big lämnar Carrie i andra säsongen. Inte för att jag känner lukten av Carries Marlboro Lights utan för att jag själv nyss satt i min lägenhet och mumlade The exquisite pain of wanting someone so unattainable. Det är mig själv jag tycker synd om, inte Carrie.

 

En bokläsare är inte särskilt uppskattad. I maj 2013 skrev Therese Bohman på Expressens kultursida om hur det är att vara introvert. Bokläsare är ofta introverta. De samlar energi och finner ro tillsammans med Proust, Tikkanen och Lagerlöf. En bokläsare är sällan uttråkad och aldrig rastlös för finns det inte bokhyllor med olästa böcker i hemmet så finns det bibliotek och finns det inte bibliotek så finns det boklådor och finns det inte boklådor så finns det någon som i detta nu sitter på sin kammare och skriver en roman och finns inte den personen så finns det böcker att läsa om.

 

Bohman menar att introverta människor inte är efterfrågade i dagens samhälle, trots att introverta ofta är mer begåvade än extroverta. På arbetsplatsen efterfrågas inte de introverta. I jobbsökandet kommer böckerna vi läste inte hjälpa oss. Böckerna kommer inte ens hjälpa oss med kärleken.

 

***

Fiktionen och författarna gjorde att jag föll för dig. John Keats vurmande för skönheten och Sylvia Plath som föll för den svåra. Fiktionen gjorde att jag kunde torka mina tårar. Fiktionen kommer inte få mig att parafrasera Ester Nilssons ord: Du har tagit mig i anspråk. Du har varit inne i min kropp. Du tycker inte att det ger mig någon som helst privilegierad position där din integritet får ge vika och det liksom påligger dig att tala med mig om de handlingar du begår som drabbar mig så hårt att jag faktiskt har svårt att stå upprätt? Jag håller på att dö av den här ångesten. För fiktionen är identifikationen och Ester Nilsson blir mitt facit.

 

***

Mejlet jag fick avslutades: i vilket fall, det hedrar dig. Kanske gör det det, kanske inte. Fiktionen och läsningen torkar tårar ibland, ger oss vår identitet (”min identitet är en blandning av arv, miljö och alla de där böcker jag läst” som Jessika Gedin sa) och gör att vi ibland sträcker lite extra på ryggen för att vi har en fiktiv flicka bredvid oss. Men läsningen och fiktionen gör oss också tråkiga, självupptagna och grandiosa (vi blir inte författare i litteraturkanon bara för att vi kan citera Virginia Woolf, även om vi tror det.)

 

mejl till london

hej d. hoppas det är bra med dig. det kanske funkar bra för mig att komma vid påsk. vet du när den är? men jag tänkte om jag skulle titta på lite flyg och så för att se vad det kostar. är det nån särskild flygplats jag borde anlända till? (för det finns väl flera!?) hm ja jag kom in på idé- och lärdomshistorian men valde att fortsätta med litteraturvetenskapen ändå... det är ganska tråkigt, vi läser medeltidslitteratur nu. män som slåss med drakar och råkar ligga med sina mammor och förvandlar varandra till saker. men det är okej ändå.

 

jag saknar dig och hoppas vi kan ses snart. det känns som att allt är jättedåligt och jättebra här på samma gång. jag är ledsen ganska ofta men mina vänner klappar på mig. och ibland tror jag att jag vill vara ledsen, som att jag vaggas in i en liten skön miserabel värld där ingenting kan bli värre. det finns en fobi för att vara lycklig, ibland tror jag att jag lider av den.

 

jag har flyttat nu i alla fall. det är bra. jag har ett köksbord som jag alltid sitter vid när jag inte är i skolan eller promenerar eller sover. och jag kan laga mat utan att någon tittar på. jag lyssnar på radio eller musik nästan jämt. jag tycker det är jobbigt när allt är tyst. då känner jag mig så ensam och jag är rädd för att vara bara jag.

 

nåväl. jag hade bara tänkt fråga det om flyget men så råkade jag skriva lite mer. det kanske är för att jag vill skriva ett brev till dig men jag pluggar faktiskt ganska mycket nu. pluggar och promenerar.

 

"nu kan jag fortsätta att tänka vad jag vill utan att falla ned i ett bråddjup eller drunkna, för han är här och vakar över mig, tänkte hon." (jag vill att allt ska kännas såhär. nu känns det som att jag ska drunkna minst en gång om dagen.)

 

åh men en fin sak till slut. du vet, stormen? hon skrev om min årsresumé på sin twitter. att hon grät när hon läste den första gången.

 

nu blev det här jättelångt men jag tänker att du är okej med det. och jag hoppas verkligen att du mår bra. puss! (nu läser jag inte igenom det här struntpratet utan trycker bara på skicka.)

 

2013

januari

på vägen håller vi i varandra för att inte ramla och jag har en hand i din jackficka och en hand i din vante för att värma mig. och jag följer dig till bankomaten och du följer mig till toaletten. och vadskavigöra och vartskavinutavägen och jagvetinte

 

och j känner mig redan för väl. för i den dagliga och kvällsliga och nattliga facebookchatten skriver hon: "du känns lite tyst o fåordig idag" varpå jag svarar ja, varpå hon skriver "are you feeling blue eller känner jag fel" och jag svarar att det nog är så att hon känner rätt

 

hå hå hå hå ja ja ja ja

 

februari

han kryper under täcket och säger att han inte vill gå. jag vill inte att han ska gå men säger ingenting.

 

Fuckjävlaskithelvete

 

vi bestämmer att nu är det ändå vinter och då kan det väl vara ok att vara olycklig. hon skriver att vi kan läsa karin boye och klä oss i svart nu men i sommar måste vi vara lyckliga. och jag skriver: ok, vi får vara olyckliga tills snön smälter.

 

mars

det är vårdagarna jag minns. icas skånerost varje morgon i sängen. springa i skogen. skriva i sängen. läsa i sängen. bara det. ensam. vill vara ensam igen. att en ens kan sakna ensamhet. vill bara läsa och skriva och ha öppet fönster och slänga ut fötterna genom fönstret som jag gjorde då.

 

hur är det?

bra.

hur är det med dig?

jag är less mest hela tiden men det är ok.

men har det hänt någonting speciellt? jag vill inte att du ska må dåligt.

jag tycker om dig. kom hit då!  (det här skriver jag alltså inte.)

 

april

”Jag skulle vara lycklig om jag var ensam i min lägenhet från lördag kväll till måndag morgon. Det är så jag laddar om.” – Audrey Hepburn

 

Att vilja allt och att vilja ingenting. Att veta exakt och inte veta alls. Att ha så ont i kroppen, vara så trött.

 

”vetenskapen är ganska ensam.”

 

maj

du skriver att du saknat det här. att prata med mig.

 

”det kan vara bra att låta en förälder eller en kompis eller en älskare läsa igenom det man skrivit.” – min lärare

 

juni

det var flera minusgradet fast vi frös nog knappt. nu, mitt i juni, undrar vi hur det var möjligt att vi var lyckligare i vintras än nu

 

läser in memoriam-annonser i DN och gråter för där är en mamma som varit utan sitt barn i fem år och skriver Jag saknar dig. och jag saknar nån på andra sidan av stan.

 

Agneta klingspor: ”För några månader sedan grät jag så fort han älskade med mig. Han ville inte ha ett förhållande och jag kunde inte ligga med honom utan att gråta, ständigt beredd på att bli avbruten i känslan av en nästa gång och en nästa gång och kanske inte. Jag förväxlade hans erotiska hängivelse med viljan att ha mig. Jag njöt i fulla drag och var besviken över kylan efteråt, mittemellan låg gråten. Han somnade. Han ockuperade min säng och jag var redan lämnad.”

 

juli

vill lägga mig i fosterställning tills jag upplöses helt av tårar eller vind eller tid

 

ikväll är det diva-läge men jag har 5 kanske 6 påbörjade böcker

 

allt är tyst och jag tiger nyss kysst.

allt är tyst (ja)

och jag tiger (ja)

nyss kysst (nej)

 

augusti

annars idag köpte jag en bok, en skiva med westlife och en mugg med james dean. och det är väl i alla fall ett försök till tröst när kroppen och allt känns tomt av mammalängtan och allt annat också.

 

den 8 augusti försvinner du helt. och jag, på nåt sätt, känner mig tillfreds

 

jag hade glitter på ögonlocken

 

september

Allt jag säger som inte handlar om dig är ljug.

 

Förlåt min kära dagbok, förlåt du som nån gång kommer finna nöje i att läsa det här och det kommer vara 1 veckas mellanrum och du kommer undra: vad gjorde hon då?

 

Plötsligt kysser vi varandra.

 

oktober

det är ju tydligt vad som håller på att hända, säger j i sitt kök.

nä vaddå? frågar jag.

du börjar ju tycka om honom.

 

"din tröja glittrar så mycket så jag vill bara pussa på dig hela tiden." (sen stannar han hos mig i två nätter.)

 

(alice munro fick nobelpriset.)

 

november

m

i

n

 

k

r

o

p

p

 

t

r

ä

n

g

t

a

r

så, så det skulle kunna bli min död.

 

å vad uttråkan äter upp en när en inte får läsa nåt bra eller när han inte klappar på mig. så uttråkad att jag äter två lakritspipor och sjunger till genesarets sjö. "tänk på mig nån enstaka gång."

 

kan också tänka på detta när allt är kallt: åka hem i jul och

kramas

ligga i soffan

äta kött

läsa

spela sims

gosa med katten

 

december

alldeles knäsvag av honom

 

varje gång han tittar ned på sina kort och funderar tittar jag på honom och funderar

 

annars har jag idag klippt mig, köpt 3 pennor, 5 frimärken, postat 3 brev, skrivit 1 brev, läst ut 1 bok, sovit.

 

 

2013 som det lät

http://open.spotify.com/user/evelinasvejd/playlist/1NJzwsZYPzGfHIXn8ql00L

 

2014 hittills

skriva dagbok varje kväll och januari känns faktiskt bra men snön kommer inte och jag tror att jag saknar den men sen kommer den och allt jag gör är att frysa och trött är jag fortfarande och det går ganska lätt att gråta men ganska svårt med allting annat och ibland sitter den (gråten) i halsen på nån buss så jag får svälja och kanske byta låt på spotify eller nåt sånt och sen saknar jag nån de första dagarna och jag kan inte tänka ut om det är bra eller dåligt men mest dåligt tänker jag sen och jag fortsätter skriva dagbok om precis samma saker som alltid men det struntar jag i för jag gillar ljudet av pennspetsen mot arken och sen kommer nån och saknar lite tillbaka och ja, sen kommer den där snön jag nämnde och då går jag till nån och minns snön som var i december och det är inte samma snö men samma person och jag vet ingenting men vet att jag måste be ester nilsson om ursäkt för att jag förstår ju lite "jag håller på att dö av den här ångesten" men ändå förstår ju inte alls för också är ju mr darcy en romankaraktär att relatera till och sen får jag orimligt mycket att läsa och skriva och packa och tiden den är orimligt knapp.


 

 

böckerna 2013

traditionsenligt kommer här böckerna jag läst det gångna året.

 

 

Januari
"En dåre fri" - Beate Grimsrud

"Kommunistiska manifestet" - Friedrich Engels & Karl Marx

"Välkommen till din psykos" - Nanna Johansson

"Dikter" - Karin Boye

"Att komma hem ska vara en schlager" - Per Hagman

 

 

Februari
"Lill-Tarzan å jag" - Johan Hedenberg

"Oktober i Fattigsverige" - Susanna Alakoski

"Alla vilda" - Birgitta Stenberg

"Personliga pronomen" - Daniel Sjölin

"Oskyld" - Åsa Ericsdotter

"Döda honom" - Kristina Lugn

 

 

Mars
"Maken" - Gun-Britt Sundström

"Ett eget rum" - Virginia Woolf

"Diva" - Monika Fagerholm

 

 

April
"Lola uppochner" - Monika Fagerholm

"Svårläst" - Åsa Ericsdotter

"Fly" - Elise Karlsson

"Jakten mot nollpunkten" - Carl Johan de Geer

"På dina murar" - Helena Looft

"Jag har inga litterära intressen utan består helt av litteratur: brev februari 1913-februari 1914" - Franz Kafka

 

 

Maj
"Förändringen" - Liv Ullman

"Amamamor" - Anders Paulsrud

"Kräklek" - Åsa Ericsdotter

"Förbindelse" - Åsa Ericsdotter

 

 

Juni
"Dagböckerna 1962-1992" - Agneta Klingspor

"Rödluvan" - Märta Tikkanen

"Kim Novak badade aldrig i Genesarets sjö" - Håkan Nesser

"Jag heter Isbjörg jag är ett lejon" - Vigdís Grímsdóttir

"Älskade du" - Barbara Voors

"Jag vill ju vara fri: en bok om Lena Nyman" - Annika Persson

 

 

Juli
"Köttryckningar" - Agneta Klingspor

"Dödssynden" - Harper Lee

"Hemligheter" - insamlade av Maja Spasova

"Den unga f:s bekännelser" - Maria Margareta Österholm

"Pressa läpparna här" - Agneta Klingspor

"Planetariet" - Nathalie Sarraute

"Framkallning" - Agneta Klingspor

"Den vedervärdige mannen från Säffle" - Maj Sjöwall & Per Wahlöö

"Oajas dans" - Agneta Klingspor

 

 

Augusti
"Ett hjärtslitande verk av förbluffande genialitet" - Dave Eggers

"Tryggare kan ingen vara" - Agneta Klingspor

"Hello love" - Charlotta Cederlöf

"Fast land" - Agneta Klingspor

"Dagbok 3 1939-1944" - Anaïs Nin

"Går det åt helvete är jag ändå född" - Agneta Klingspor

 

 

September

"Antiloper" - Ester Roxberg

"Lugn bara lugn + hundstunden" - Kristina Lugn

"Min kärleks höga visa" - Eeva Kilpi

"Stängt pga hälsosjäl" - Agneta Klingspor

 

Oktober

"Stål" - Silvia Avallone

"Tji fick du" - Agneta Klingspor

"Mumieland" - Sara Tuss Efrik

 

November
"Lusta: erotiska berättelser" - antologi

"En herrgårdssägen" - Selma Lagerlöf

 

December

"Doktor Glas" - Hjalmar Söderberg

"Ett drömspel" - August Strindberg

"Det öde landet" - T.S Eliot

"På spaning efter den tid som flytt, del 1: Swanns värld" - Marcel Proust

"Förvandlingen" - Franz Kafka

"Egenmäktigt förfarande - en berättelse om kärlek" - Lena Andersson

 

 

de bästa läsupplevelserna det här året var åsa ericsdotter för jag smälter verkligen ihop med allt hon skriver, uppskattade vissa delar av Klingspors dagböcker mycket, "Ett eget rum" gav mig nya insikter, Fagerholms "Diva" är fortfarande allt jag behöver i bokväg och jag brukar läsa om den när jag är ledsen - då blir allt lite bättre sen. älskade också "Stål" jättemycket! allra bäst det här året var kanske ändå "Maken" av Gun-Britt Sundström. toppenbok med dynamiska karaktärer som man ibland hatar, ibland älskar och kan känna igen sig i och boken får en att fundera över tvåsamhet och förhållanden och kärlek.

 

och så kan ni ju följa mig här (http://www.boktipset.se/medlem/evelinasvejd) om ni vill. boktipset är livet.

 

vad är det bästa ni har läst 2013?

 

lördag 23 november

hej bloggisen och bloggisarna. jag har ingenting alls att berätta knappt. det händer inte så mycket här. blir kallare och kallare men ingen snö än. när den kommer blir jag lycklig. det enda jag gjort den här veckan är att ligga i min säng och läsa brott och straff. läsa, läsa, läsa är det enda jag gör och går på några föreläsningar och seminarier. mm det är gott att få läsa så mycket men längtar efter att läsa det jag själv väljer. vill läsa ungdomsböcker och allt jag läste när jag var tretton. annars är sömnen ett stort problem. kan ej somna och kan ej vakna och drömmer saker som inte går att väva ut på morgonen. hoppas ni mår bra och att vi alla kan få lite snö på våra kappor snart. puss!

 

 

inte så gla

 

och lite mer gla

 

 

 

Veckans mest lästa artiklar

16 år och smärtsamt kär igen MåndagskollenRecept: Halloween Cupcakes
En gratis blogg fr�n Devote.se. Starta en blogg du ocks�.  http://evelinamaria.devote.se