Skrivit önskelistor. Kommit underfund med att pepparkakor är attans gott ändå. Tänt ljus varje dag. Tagit spruta. Handlat en alldeles för billiga väska på stadsmissionen. Varit glad i mörkret. Önskat att jag bara kunde läsa oavbrutet i en vecka eller så. Drömt en aning om vår, jeansjackor och tunna skor.
Och viktigast. Velat vara precis här, där jag är just nu och tänkt att allt är så himlans fint ändå.
Varje torsdag har jag sovmorgon. Sovmorgon för mig betyder att jag tittar för länge på teve och sedan stressar jag ner till farfar och hans Skoda som står och väntar på mig utanför huset. Min väska med idrottskläder slänger jag in i baksätet för att "jag inte ska sitta och trängas med den där framme" som farfar säger. Farfar frågar hur det är i skolan. Jag säger att det är bra. Sedan säger vi något mer till varandra men sedan blir det ofta tyst. Men det är en tystnad som jag kan hantera, en tystnad som inte ger mig ångest senare, för att jag inte sa något. En tystnad som jag gillar. När vi stannar framför stationshuset säger jag tack för skjutsen. Farfar säger att jag inte ska ha så bråttom. Sen hivar han upp plånbok och ger mig femtio kronor "fikapengar". Vi kliver ur bilen och går fram till ett tidningsställe med gratistidningar, sådana som brukar finnas på stationer. Farfar stoppar tidningen i höger hand, jag stoppar den under vänster arm. Han på ena sidan av spåret, jag på den andra. Innan tåget kommer och skymmer sikten så jag inte kan se farfar längre sträcker jag upp handen och vinkar. Farfar gör likadant.
Jag vaknade bland blommiga lakan. Läste i en tjock bok som aldrig vill ta slut. Åt frukost och tittade på Beverly Hills. Allt som man gillar tar slut och det gjorde´min frukost också. Jag kom på att jag hade ett par nya prickiga strumpbyxor och blev glad igen. Sen lagade jag pappas specialité, vaniljpannkakor. En tom vägg i mitt rum ersattes av ord från Sandra.
Ikväll övergick min bussfascination till kollektivtrafiksfascination. Jag kom underfund med att det är ganska fint att åka tåg också, iallafall om man har en vagn för sig själv och lyssnar på Florence Valentin eller pratar med världens finaste bror.
Om ni klickar på bilderna kommer det finfin musik. Den första låten är till kvällens sällskap som inte visst vilka Broder Daniel var. Den sista är till pappa som under en helg fått mig ändra åsikt om denna låt efter att han spelat den minst 50 gånger. Men titeln är fortfarande briljant.
Du frågade hur livet såg ut genom mina ögon. -Kallt, ensamt och vilset. -Du kan få hålla mig i handen, hemma har jag ljus som luktar kanel och en blyertspenna och tomma papper som kan fyllas av en karta.
