Oftast är det ingen som lägger märke till henne. Men ibland är det någon som ser att det ligger en liten tunn flicka med långt trassligt brunt hår på en smutsig bänk på perrongen. Hon har bruna ögon, vackra, var det någon som sa en gång. Det är ingen som vet att flickan heter Liv, att hon är sju år och att hon brukar sjunga för sig själv ibland, ljust och skört men ändå ganska vackert. Ibland är det någon som tittar lite extra på flickan och sträcker fram en varm hand med en femtiolapp i. Flickan ler och mumlar tack. Hon vet att människorna med de varma händerna bara vill vara snälla. De kan ju inte veta att hon bara vill ha bort det där som sticker och svider i bröstet, det är inte pengar hon vill ha. Så hon gör pappersflygplan av femtiolapparna och sparar dem i sin ficka.

En gång om året behöver flickan värme och kärlek lite mer än resten av året. När det är vinter och snöar. Flickan tänker att hon inte kan stanna här, så hon ger sig iväg för att leta efter värme och kärlek. Hon lämnar pappersflygplanen på bänken, det finns säkert någon som behöver femtiolapparna mer än hon.

Flickan stannar i skenet av en gatlykta. Hon orkar inte mer, hon vill bara ha kärlek och varm choklad. Det blåser snö i hennes ansikte. Hon ska nog lägga sig ner här en stund och vila. Och vilar gör hon, tills en man hittar henne morgonen därpå. Blå i ansiktet och med ett hjärta som sökte kärlek men som inte orkade leta längre.

Hundra meter därifrån blåser femtiolappar omkring på en perrong. Femtiolappar som är vikta som pappersflygplan. Men det är det ingen som lägger märke till.