Träden var nakna och det var flera månader sedan himlen var stjärnklar och världen var vår. Vi promenerade ändå, nu kunde vi promenera på dagen också. Solen lös inte lika starkt i oktober. Vi stannade under ett träd som inte hade förlorat riktigt alla löv än. Två röda löv kämpade för sina liv för att hänga kvar i toppen av trädet. Precis som du och jag kämpade för våra liv för att inte trilla ner och tappa bort varandra i en höstvind. Jag kommer aldrig glömma sparken i höstlöven, hur du lyfte ditt spinkiga ben och drog din sko genom lövhögen. Löven virvlade och så sa du ”Vi kan inte älska varandra för alltid. Vi kan inte leva på kaffe och kyssar resten av våra liv.” Sedan drog du din hand genom mitt hår. Mitt hår som varken var rödbrunt, kastanjebrunt, ljusbrunt eller mörkbrunt. Bara brunt. Jag hatade sparken, jag hatade löven som virvlade, jag hatade din varsamma hand genom mitt hår, jag hatade ditt tonläge när du sa orden jag inte ville höra men hur jag än försökte kunde jag inte hata dig. Du var min första riktiga kärlek, du var den första som jag tittat djupt i ögonen på det där speciella sättet så man inte ens skulle märka om hela jorden exploderade.

Även om jag hade velat springa iväg och gömma mig någonstans där varken kärlek eller sorg existerade så följde jag med dig hem. Vi drack kaffe vid ditt köksbord. Jag hade älskat sättet du drack kaffe på. Du hade alltid en sked i fast du varken hade mjölk eller socker i och du rörde och rörde. Du rörde så hastigt att kaffet skvimpade över och bildade en rund ring av kaffe på bordet. Du förde flera gånger upp muggen till munnen och det såg ut som du drack men jag visste att du inte gjorde det. Du drack inte förrän kaffet var kallt. När kaffet var uppdrucket drog du alltid fingret i ringen av kaffe som fanns kvar på bordet och det såg ut som du försökte rita hjärtan. Kaffehjärtan. 

När våra muggar var tomma la vid oss i din säng bland dina täcken och kuddar som prasslade (någonting annat kunde du inte sova på sa du). Vi rörde inte varandra, låg bara och tittade upp i taket och tänkte enskilda tankar. Det är nu du sätter dig upp och ritar fåglar. Det finns redan fåglar på dina armar, en för måndag, tisdag och onsdag. Idag är det torsdag och du börjar rita din torsdagsfågel, den placerar du precis i armvecket. När fågeln är färdig och har fått både vingar och en liten näbb säger du att jag ska vända mig om. Jag lägger mig på rygg, du drar av mig min tröja och jag känner hur pennspetsen rör vid mitt högra skulderblad. Ibland trycker du lite hårdare, ibland lite lösare så det kittlas men jag fnissar inte som jag hade gjort om världen fortfarande var vår. Jag känner dina läppar mot målningen som nu pryder mitt skulderblad. ”Du får inte titta på den förrän du är hemma” säger du.

Nu ser jag att du gråter, en stilla tår rinner nerför din kind. Jag greppar din hand och trycker till. ”Hur är det?” Du svarar inte och jag trycker lite hårdare. ”Det är ingenting, jag bara. Jag bara tycker om dig, mycket.” Vi hade delat allt med varandra, på det solvarma golvet hade vi låtit all sorg, all glädje, ånger och vrede rinna ur oss. Men jag hade aldrig sett dig gråta, aldrig förrän nu. Tårarna rinner men jag hör inte en snyftning ifrån dig, inte ett ljud utan bara salta tårar. ”Du behöver inte stanna” säger du. Om allt hade varit som förut, om vi inte hade varit två röda höstlov hade jag stannat hos dig hela natten. Jag hade hållit i dig så hårt att du hade blivit tvungen att säga till mig att släppa taget lite. Vi hade legat så nära varandra, så nära att vi nästan blev till en person. Men nu, vad gör jag nu? Jag svarar att vi ses väl imorgon då och hejdå. Slår igen dörren, på ena sidan är du, du som inte älskar längre utan bara tycker om. På andra sidan jag, jag som älskar dig innerligt

På vägen hem går jag förbi trädet med de två darrande röda löven. Jag stannar precis under trädet och tittar upp. Tomt. Löven är borta och trädet står ensamt och försöker skydda sig mot kylan. Löven kämpade men till slut föll de ner och höstvinden drev dem långt ifrån varandra. Precis som den stormande vinden gjorde med oss, blåste och fick oss att tappa bort varandra.

Jag står hemma i badrummet utan tröja och försöker se mitt högra skulderblad. Jag har två speglar till hjälp, till slut ser jag en spegelvänd fågel och en spegelvänd skrift i spegeln. ”Du är alltid världen för mig. Var rädd om dina handleder.” Jag sjönk ner på badrumsgolvet och jag visste att allt var slut.

Hela sommaren tillbringade vi på ditt vardagsrumsgolv med kaffe (jag hade fortfarande inte vågat säga till dig att jag inte tyckte om kaffe) och gamla vinylskivor. På dagarna var vi alltid inomhus, du sa att du inte ville bli solbränd. Jag brukade skratta åt dig och säga att du var som en vampyr, att du dog och blev till stoft av solljus. På mornarna när solen knappt hade hunnit upp och börja värma oss var vi ute i staden och promenerade. Min hand i din och en stad med tomma gator. Du brukade säga att alla andra hade dött av en epidemi och vi var de enda överlevande. Vi kunde göra vad vi ville för hela världen var vår nu.

Du ritar fåglar på din hud. En fågel för varje dag, för varje dag du andas, för varje dag vi rör vid varandra. Du sitter i sängen bland vita solkiga lakan och ritar bläckstreck på ditt vita skinn. De blå bläckstrecken finns kvar där i några dagar tills du duschar och de rinner ner i avloppet tillsammans med duschtvål som luktar äpple. Så är de borta, liven som fanns på din hud.

Jag kommer alltid att minnas första gången jag mötte dig. Det var den tiden på året när fåglarna började kvittra vår, den tiden på året man skulle bli kär och vara barbent i tunna klänningstyger. Jag var varken barbent eller kär. ”Bli aldrig kär” hade jag intalat mig själv. Men så satt du där på en bänk och jag hade inte vetat det innan men när jag såg dig så visste jag genast att du var allt jag alltid drömt om. Jag visste inte vad det var jag saknade när jag satt ensam med min tekopp och tårarna bildade ränder på mina kinder men när jag såg ditt hår som var svart som natten och din hy som var ljus som dagen så visste jag att det var du som var saknaden. Du satt på en bänk i svarta jeans och jag hade bara tänkt gå förbi, jag hade inget att säga dig. Jag skulle inte bli kär och även om jag blev kär i dig skulle aldrig du kunna bli kär i mig. Men när jag har gått förbi bänken och redan glömt bort dig ropar du, ”Röker du?” Jag vänder mig om, ”Helst inte” svarar jag. ”Bra, ska vi fika?”

Du beställde kaffe till mig, jag vågade inte säga att jag inte tyckte om kaffe. Kaffet smakade lite bättre när du satt mittemot. Du berättade varför du frågat mig om jag rökte. Din första förälskelse hade varit en tolvårig flicka som alltid hade håret i två röda flätor. Ni var tolv år båda två och stod bakom lekstugan med en cigarett var. Mellan långfingret och pekfingret, precis som man skulle. Du hade tagit ett bloss på cigaretten och sedan mindes du inte mer. Du svimmade och flickan med flätorna stod lugnt kvar och rökte, både sin egen och din cigarett. Det var då du insåg att du var allergisk mot rök. ”Om du rökte hade jag kunnat svimma av din kyss. Jag vill inte svimma av kyssar även om jag skulle göra det ändå om du rörde dina läppar mot mina för du har de mjukaste läppar jag sett” sa du innan du drack upp den sista klunken kaffe.

När jag gick hem genom staden den där dagen och kände kaffesmak i munnen frågade jag mig själv ”Kan man bli kär efter fyrtiofem minuter, 752 sagda ord (de flesta var dina) och en mugg med kaffe?”